Arbetarekommunen och andra världskriget
Under mellankrigstiden och andra världskriget stod Stockholms Arbetarekommun i främsta ledet i kampen mot nazism och fascism. Från stora protestmöten och stöd till flyktingar till direkta insatser på slagfälten i Spanien, Finland och Norge – socialdemokrater i Stockholm var beredda att ta strid för frihet och demokrati. Här berättar vi om några av de personer som satte sitt liv på spel för solidaritet och rättvisa.
Kamp mot nazismen
Mellankrigstiden var en tid då demokratin trängdes tillbaka på många håll i Europa. Fascismen segrade i Italien och Nazisterna tog över Tyskland i januari 1933.
Redan i mars arrangerade Arbetarekommunen ett protestmöte i auditorium vid Norra Bantorget. Deltagarantalet blev så stort att många tvingades åhöra mötet ute på torget via högtalare
Stockholms Arbetarrörelse blev också värdar för många av de flyktingar som kom från skräckväldena. Bland de kan nämnas Bruno Kreisky (senare kansler i Österrike), Will Brandt (senare kansler i Västtyskland) och den inte helt okände Bertold Brecht.
Den 1:a september 1939 bröt det andra världskriget ut. Under många år såg det ut som om diktaturerna och barbariet skulle segra.
Några som var aktiva i Arbetarkommunen under trettiotalet och det påföljande världskriget, och som gjorde storartade insatser förtjänar att omnämnas särskilt.
Conny och Ingrid Andersson
Conny föddes i Örebro 1914. Han gick med i SSU 1928 och blev medlem i SSU Atlas, en tid var han SSU Stockholms ordförande.
Han visade tidigt att han var antifascist och beredd att ta risker. 1934 när han tjänstgjorde på fregatten Vega passade han på att hissa röd flagg på fartyget i samband med att ett tyskt kryssningsfartyg med hakkorsflaggan anlöpte Stockholm. Resultatet blev en stor skandal och upprörda skriverier i den då nazivänliga tidningen Aftonbladet.
1936 startade det spanska inbördeskriget. När fascister försökte störta den demokratiskt folkvalda regeringen. Kriget kom att engagera hela arbetarrörelsen. Arbetarkommunen bildade svenska hjälpkommittén för Spanien. Flera hundra svenskar bestämde sig för att fara ner till Spanien för att slåss på republikens sida. En av dem var Conny Andersson.
När Conny kom hem till Sverige igen 1938 blev han anställd av hjälpkommittén för att fortsätta stödarbetet för Spaniens demokrati.
Tiden hemma i Stockholm blev inte långvarig. I november 1940 bestämde sig den kommunistiska diktaturen i Ryssland för att invadera Finland. För Conny var det en självklarhet att återigen bli frivillig. Den här gången var det vårt grannland som behövde hjälp.
Så här beskrev Conny Andersson själv varför han tyckte att det var självklart att åka till Finland.
“Varför jag åkte till Finland besvaras enklast genom en motfråga: kunde man göra något annat? Gränslöst besviken över Stalins förräderi gentemot den internationella arbetarrörelsen, klar över att Finlands arbetarklass och dess ungdom stred för rätten att själva få ordna sitt lands angelägenheter, vad var då naturligare för en svensk arbetarpojk än att sälla sig till de kämpande leden?”
Efter att Finland tvingats till fred gav sig Conny på väg hem. Trodde han. Då invaderade Nazityskland Danmark och Norge. Conny begav sig omedelbart till Norge för att delta i försvarsstriden. Där kom han att bli svårt sårad i strid med tyska soldater. Hemfärden blev dramatisk och han drogs på en släde tillbaka till Sverige.
Hemma fortsatte Conny att engagera sig för Norges sak. Han och SSU Stockholm engagerade sig i verksamhet som ådrog sig den svenska säkerhetspolisens intresse. dDet handlade om att i samarbete med brittisk underrättelsetjänst smuggla in vapen och pengar till den norska motståndsrörelsen. Conny och SSU Stockholm organiserade också det Svensk Norska frivilligförbundet. Syftet var att organisera en militär kår som skulle hjälpa till med att befria vårt grannland. Den fick ihop 6500 medlemmar. Freden kom innan frivilligkåren hann sättas in.
Conny var inte ensam socialdemokrat att engagera sig för Norges sak. Andra som kom att medverka i Conny Anderssons ”Norgeaktiviteter” var Sveriges blivande utrikesminister Sten Andersson och det blivande landstingsrådet Wille Forsberg.
Efter kriget kom Conny Andersson bland annat att arbeta på Konsum som ombudsman. Han var gift med Ingrid Andersson. Conny dog 1978. Men innan han avled så hann ta initiativet till uppförandet av La Mano. Monumentet som hyllar de svenska Spanienfrivilliga.
Ingrid Andersson gick med SSU Högalid 1934, efter att ha reagerat över Hitlers maktövertagande i Tyskland. Mycket av verksamheten i SSU om motstånd mot fascismen. Stöd till det kämpande Spanien, men också om social gemenskap. I SSU Högalid träffade Ingrid Conny Andersson. När Conny var i Spanien så brevväxlade de och när han kom hem så gifte de sig. 1942 flyttade de till Björkhagen. För mig hann Ingrid berätta lite om sitt liv när jag träffade henne. Hon var mycket folkrörelseaktivaktiv och det var ibland svårt att få ihop livet med småbarn inte minst som Conny var borta mycket (av naturliga skäl) Under många år var Ingrid den ledande arbetarrörelseaktivisten i Björkhagen. Hon avled 2014.
Vill du veta mer?
Hans Haste: Ett värn vi oss dana (1985, ISBN 91-7810-326-6)
100 Socialdemokraterna i Stockholm, utgiven av Stockholms Arbetarekommun samband med hundra års jubileum. Texter av Nils Viktorsson, Kicki mäler och Ylva Säfvelin (2001)