Stockholms Arbetarekommun – maktkamper, massmöten och folkhemsbygge
Från att ha varit ett vänsternäste präglat av interna strider till att bli en central kraft i svensk socialdemokrati – Stockholms Arbetarekommuns historia är fylld av dramatik, ideologiska debatter och stora politiska visioner. Läs om hur rörelsen växte, tog makten och formade Stockholm.
Stockholms socialdemokrater tog makten i den ”borgerliga kommunen”, men vad hände i Arbetarnas kommun?
Stockholms Arbetarekommun blev den stora ledande politiska kraften i Stockholm. Medlemsantalet steg från 6302 medlemmar när man grundades år 1900 till 56 000 medlemmar år 1932. Det var det året som Socialdemokraterna inledde sitt långa maktinnehav och folkhemsbygget i Sverige.
1962 så var 120 878 stockholmare medlemmar i Stockholms Arbetarekommun. Många medlemmar kom ifrån de kollektivt anslutna fackföreningarna. Men mot bakgrund av att Stockholm hade 868 000 invånare samma år, så måste man konstarea att det var en imponerande siffra.
”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus”
Ända sedan starten var Arbetarekommunen arrangör av första majfirandet. Men det har gått upp och ner och diskussionerna om hur man skulle genomföra arrangemanget varit många. Ibland samlade man enorma mängder demonstranter. Ibland var det färre. Vid några tillfällen så ställdes arrangemanget in på grund av uselt väder, 1921 så hade man ingen första majdemonstration. I stället så hade man flera olika utomhusmöten på olika platser i staden. 1927 så samlades man både på Norra Bantorget och på det som idag är Medborgarplatsen för att marschera hela vägen till Hakberget på Gärdet. På det första majmötet det året så använde man för första gången endast en talastol och högtalare. Innan dess så hade man många talare vid flera talarstolar.
1938 så bestämde man att en svensk fana skulle gå i täten för första majtåget. Vilket vållade ilska hos SSU distriktet. De menade att första maj var en internationalismens högtidsdag. 1940 förvandlades första majtåget till ett medborgartåg med 80 000 deltagare. Danmark och Norge hade precis blivit ockuperade. Nu handlade det om att manifestera för Sveriges oberoende.
Första majmötena ägde rum på hakberget, Gärdet fram till 1965. Därefter blev mötesplatsen Norra Bantorget.
Helvetets förgård?
De interna diskussionerna i Stockholms Arbetarekommun präglades av ganska hårda motsättningar. Stockholms Arbetarekommun var ett vänsternäste i svensk socialdemokrati. Man ville ha socialism och man pratade gärna om samhälleligt ägande, socialiseringar. När partiet blev ett hela folkets parti och inte bara arbetarklassens parti, så var det många som var skeptiska. Koalitioner och samverka med de borgerliga partierna möttes inte alltid med jubel.
Per Albin Hansson och Zeta Höglund var båda verksamma i den stockholmska arbetarrörelsen. Men de var också båda politiska motståndare, Per Albin var arbetarekommunens ordförande i flera omgångar men blev till slut avsatt av en av Zeta Höglunds anhängare. Zeta som i tur var ordförande 1929–1940 blev i sin tur avsatt av Valter Åman som stod Per Albin nära.
Per Albin skrev i ett vykort till Viktor Ek som var kommunsekreterare (1929–51) att ”besöka Stockholms Arbetarekommun var som att befinna sig i helvetes förgård”.
Viktor Ek som var Höglundare blev mycket otillfreds när Valter Åman tog över ledningen och blev ordförande i Arbetarekommunen. Det berättas att han vid några tillfällen (när han var extra arg) satt vid en egen pulpet med ryggen vänd mot styrelsen, när han skulle föredra ärenden på styrelsens möten.
Striderna mellan partifraktionerna var hårda och bägge grupperingarna hade egna förmöten inför Arbetarekommunens möten. Det var viktigt att mobilisera inför de allmänna medlemsmötena i Folkets hus. Många gånger så kom så mycket folk, så att man inte fick plats inne i huset, Man var tvungen att ställa upp högtalare ute på Norra bantorget så att folk kunde höra vad som sades på mötet. Till slut blev situationen helt ohållbar och de öppna allmänna medlemsmötena ersattes av ett representantskap 1953.
Så småningom lade sig striderna, men under lång tid kom Åmaniterna att dominera Arbetarekommunens styrelse medan Höglundarna hade kontroll över stadshuset.
Decennierna efter kriget kom att domineras av diskussioner om välfärdssamhällets utbyggnad.
En stor strid handlade om frågan om huruvida Sverige skulle skaffa atomvapen. Och hur Sverige skulle kunna stärka det internationella fredsarbetet. Några aktiva förgrundsgestalter aktiva i Stockholms arbetarekommun som bör omnämnas i det sammanhanget var Alva Myrdal, Nancy Ericsson och Maj-Britt Theorin.
Nancy Ericsson initierade motståndet mot atomvapen när hon på det socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress 1956 fick kvinnoförbundet att säga nej till svenska atombomber. Hon satt i kommunfullmäktige och Sveriges riksdag.
Maj-Britt Theorin var den borne internationalisten och fredskämpen. Hon drev nedrustningsfrågorna i alla sammanhang. Hon representerade Arbetarekommunen på ett otal partikongresser. Styrelsen i Arbetarekommunen lärde sig bittert att det var omöjligt att vinna emot henne på representantskapsmötena.
Arbetarekommunen engagerade sig i de internationella frågorna och i fredsfrågorna. Inte minst de forna koloniernas frigörelse engagerade många, likaså USA:s fruktansvärda krig i Vietnam.
Arbetarekommunen krävde fortsatta reformer och ökad jämlikhet. Diskussionerna om bättre villkor i arbetslivet var viktiga. Krav om ökad arbetsplatsdemokrati och ekonomisk demokrati engagerade många. Den demokratiska socialismens värderingar levde vidare med stor kraft i den Stockholmska arbetarrörelsen.